En av de jobbigaste saker...

Hej där,
Jag tänkte dela med mig av en av de jobbigaste grejer jag vet om att göra. Nämligen gå i kortbyxor. Kan säga att jag rent av avskyr det. Jag kan inte gömma mitt ben på samma sätt. Men jag står samtidigt inte ut att klä mig som det vore några plusgrader ute.
Allra jobbigast är det just för att visa mig inför personer i min ålder. Jag har beslutat att jag ska använda kortbyxor varje dag vädret tillåter mig. För andras skull som är i min situation eller liknande. Skäms inte för era kroppar, även om det är jobbigt, bär den med stolthet.

Jag kan säga mycket om min sjukdom och förbanna mig över att jag får dras med något jag aldrig bett om. Men samtidigt ser jag det som en välsignelse. Jag hade aldrig varit den person jag är idag utan sjukdomen. Och jag älskar den person jag är.

Kom ihåg att om jag kan göra en av de saker jag tycker är jobbigast kan du det också. Känner du inte att du vill slänga ut dig som jag gjorde (detta är i hotellets omklädningsrum, som ligger mitt inne i stan) kan man alltid börja där man känner sig säker. Typ ute på sin trädgård, eller en snabbis till näraffären. gå till tvättstugan etc.
Väga vägra isolering av dig själv och den person du är.

Vi hörs snart igen.
priscilla

Vad glad jag blir att du nu klarar att ha kortbyxor nar det ar varmt! Det ar ju livskvalite! Du ar grym (ps jag hade inte markt nagonting annorlunda om du gatt forbi)

Svar: Åh, tack vad glad jag blir! Har börjat uppskatta sommaren mer med kortbyxor! :)
Christopher Johansson

pyret

hej , så glad jag är att det finns de som är starka nog att våga berätta och har ork till det , jag är en "mamma" till en kille på 10 år som också har ett storeben och ett lilleben som vi kallar det , är inte alltid så lätt att ge honom den styrka han behöver för att våga vara sig sjv överallt :) kommer följa din blogg, och se om vår påg kan läsa den med :)

Svar: Hej!Det kommer komma tider då han har lättare att acceptera sjukdomen (nödvändigtvis inte gilla det, tror nämligen aldrig man gillar det.) sen kommer det komma de tider då han avskyr det och bara vill låsas om som att det inte finns.
Den största styrka han kan få är att ni fortsätter ge honom stöd, se honom framför sjukdomen och låter naturen ha sin gång. Tonåren är aldrig lätt, speciellt inte när man känner sig annorlunda och som du ser har jag fortfarande problem med grejer, efter 22 år i livet.

Vad roligt att du kommer följa bloggen och hoppas han känner för att läsa den. Vill han ställa frågor ställer jag gärna upp och svarar så gott jag kan. :)

Förresten, har han fått någon diagnos?
Christopher Johansson