Löftet som visat sig vara svårt att hålla

Hej igen,
 
Jag har tänkt på en sak som får mig att känna mig lite halvkass faktiskt. För en sådär 8-9 månader sedan lovade jag en vän till mig (som också är en sjuksköterska) att jag skulle ta bättre hand om mig 2015 än jag gjort 2014. Ett löfte jag nu inser in i snart de tredje kvartalet att jag inte hållit.
I ärlighetens namn har jag ett större ben, mer och oftare ont än förut och dessutom bara något par kompressionsstrumpor som jag faktiskt kan ha på mig.
Jag har inte gjort mycket för att förbättra mitt ben förutom att ta tabletter och sköta smörjandet någorlunda okej.
 
Det jag tänker på nu är, hur länge tar det innan min kropp säger stopp, då den längre inte är villig att samarbeta lika "villigt" som den gör idag. Hur länge ska jag ignorera signaler för att jag har viktigare saker att tänka på?

Jag må vara mogen och ansvarsfull på en hel del områden men att sätta mig själv i fokus har aldrig varit en område jag varit bra på. Jag borde bli bättre på att lyssna på om inte min hjärna, åtminstone min kropp som hjälper mig avgöra.

Kanske bör jag ta mig i kragen och hålla mitt löfte. Det som får mig att tveka är all den tid det kommer ta och hur mycket jobb det kommer bli att försöka bli bättre igen.
Jag vill hellre spendera dagar med att inspirera andra än att fokusera på mig. Det senaste 5-10 åren har läkare ändå inte kunnat hitta vad man kan göra för att underlätta ytterligare. Känns hopplöst att fortsätta.

Trots allt är jag ju bara en löftesbrytare. 

:)

Hur kan någon älska mig?

Precis som rubriken lyder - Hur kan någon älska mig?

Jag har försökt tänka på det ett tag nu, vad har jag att erbjuda någon? varför skulle någon bli kär i mig när jag vet att det finns 1000-tals killar som är som mig - skillnaden? De har ingen sjukdom. Ingen sjukdom som innebär extra jobb, fler sjukhusbesök, att dagligen få se mig, mina ärr, ett onormalt stort ben - med ärr och portvinsfläckar. När inte jag vill ha något att göra med min sjukdom och när jag inte kan älska eller ens tycka om den, hur ska jag då begära eller få någon annan att älska mig för den jag är med exakt allt jag är. 

Jag menar bättre och mer hälsosamma versioner av mig finns. Vi lever i en värld som för var dag blir mer utseendefixerad för både tjejer och killar. Högre krav ställs inte enbart på vår utbildningsgrad utan även på vårt yttre attribut - vilket skrämmer mig otroligt mycket.
Jag kan se att tjejer blir bara vackrare och vackrare, dessvärre för mig blir även killarna det.

Är bara väldigt rädd för att jag tillslut ska vara nog, att alla mina problem med sjukdomen ska ställa till det för mig när det kommer till kärlekslivet. Önskar verkligen att jag har fel och att jag kan senare se tillbaka på detta inlägg och tänka "Jag undrar varför jag någonsin tänkte så". 
Men jag vågar inte hoppas - mitt stora kärleksfyllda hjärta klarar nog inte av att hoppas en gång till för att sedan krossas.

Ville bara skriva av mig lite av det jag tänkt på de senaste.

Ha det bra bloggen - vi ses senare.

Är det mig man pratar om?

Hej läsare.
Jag har i vissa sammanhang fått höra vilken förebild jag är för andra och att jag på något sett bevisar att det går att bli bättre. Det är smickrande att höra men också felaktigt enligt mig själv.
Det var en tid då jag tog bättre hand om mig och min sjukdom, men faktum är att jag många gånger inte tar hand om min sjukdom och min kropp, det kan gälla lymfdränage, gå till gymmet, smörja mig tillräckligt och oftast väldigt lite sömn.
Bara här hör man varningsklockor slå hårt. Jag känner på många sett att mitt liv, min karriär är det viktiga för mig. Smärtorna, den torra huden och den ganska stadiga viktuppgången får helt enkelt vänta på att bli omskötta då jag har annat och tänka på.


Det som gör mig mest ledsen i allt detta är att andra tror så högt om mig och jag är egentligen inte värd att bli kallad förebild. En förebild ska vara ett gott exempel på hur man ska handskas med saker, leda människor åt rätt riktning. Hur ska jag kunna göra det när jag inte ens tar hand om mig själv.
En bedragare är vad jag känner mig som. En bedragare som lever på att andra tycker högt om honom.

Jag vill verkligen vara en förebild och inspirera människor att gå deras egen väg, våga kräva det som känns bra för personen samtidigt som man alltid arbetar på att vara en bättre människa.

Så frågan jag ställer mig och till alla andra, är det mig man pratar om? Kanske är det mitt alterego man pratar om och med.

Fortsätt kolla in bloggen för kommande inlägg.
 
/Xippen

Är min framtid förstörd?

Jag vet inte vad jag ska tro, är min framtid förstörd eller är den redan skriven? Hur ska jag som har så mycket energi, idéer och drömmar kunna inse att jag en dag kanske inte kan gå till ett arbete? Vilket yrke ska en person som jag kunna försörja mig och min familj (rättare sagt min framtida familj) när jag vet så lite om vad som händer i framtiden. Vet mycket väl att ingen vet hur deras framtid ser ut.
För min del handlar det om att jag aldrig varit normal, har aldrig riktigt passat in. En av mina absolut största rädslor i livet är att jag en dag kommer vara inlagd på sjukhus dygnet runt, jag inte kommer kunna gå till arbete och att istället för att vara en försörjare, en pappa och en make, vara en person som blir omhändertagen av min familj, där mina barn få se deras pappa i en sjukhussäng mestadelen av tiden och framförallt att jag missar stora delar av deras framsteg i livet.

Det finns dock de människor som lever så idag och som jag ser upp till, så kan jag inte sluta tänka på och förfäras av en sådan framtid. Trots att jag inte haft vad man skulle kunna kalla ett normalt liv - sett till sjukdom vill säga - så är att vara sjukhusbunden något som skrämmer mig, då jag aldrig varit tvungen att alltid vara vid sjukhusområdet utan har kunnat åka hem och ha ett hyfsat normalt liv.

Därför ställer jag mig frågan är min framtid förstörd eller är förbestämd? Är min framtid på en sjukhussäng?
Antar att det återstår att se..


Må gott!