Att leva med en sjukdom.

Hej läsare.

Jag har i vissa sammanhang fått höra vilken förebild jag är för andra och att jag på något sett bevisar att det går att bli bättre. Det är smickrande att höra men också felaktigt enligt mig själv.
Det var en tid då jag tog bättre hand om mig och min sjukdom, men faktum är att jag många gånger inte tar hand om min sjukdom och min kropp, det kan gälla lymfdränage, gå till gymmet, smörja mig tillräckligt och oftast väldigt lite sömn.
Bara här hör man varningsklockor slå hårt. Jag känner på många sett att mitt liv, min karriär är det viktiga för mig. Smärtorna, den torra huden och den ganska stadiga viktuppgången får helt enkelt vänta på att bli omskötta då jag har annat och tänka på.

Det som gör mig mest ledsen i allt detta är att andra tror så högt om mig och jag är egentligen inte värd att bli kallad förebild. En förebild ska vara ett gott exempel på hur man ska handskas med saker, leda människor åt rätt riktning. Hur ska jag kunna göra det när jag inte ens tar hand om mig själv.
En bedragare är vad jag känner mig som. En bedragare som lever på att andra tycker högt om honom.

Jag vill verkligen vara en förebild och inspirera människor att gå deras egen väg, våga kräva det som känns bra för personen samtidigt som man alltid arbetar på att vara en bättre människa.

Så frågan jag ställer mig och till alla andra, är det mig man pratar om? Kanske är det mitt alterego man pratar om och med.

Fortsätt kolla in bloggen för kommande inlägg.

 

/Xippen