Operation
I onsdags så var jag på Karolinska sjukhuset, accessmottagningen. Skulle operera in och ta bort min gamla port-a-cath som jag tidigare sa var dålig.
Jag var faktiskt inte alls nervös, mer lättad att få mitt problem försvinna. När jag väl kommit in till "väntrummet" (där jag skulle göra mig i ordning inför operation, byta till de fina "kläderna" man får ha på sig, hälla i sig världens äckligaste flytande lugnande medel jag någonsin druckit, etc.
Får veta av läkaren när han kommer för att förbereda inför ingreppet att han istället för att bara fixa den jag har på plats - hade han tänk ta bort den och istället ta in en ny på andra sidan. Vilket jag tyckte var helt okej, skadar mig inte alls. Några fler ärr blir det men jag bryr mig inte om sånt. Ärren på min kropp är endast ytliga och kunde inte bry mig om jag faktiskt får lite fler.
Så vi räknade med att få 3 nya ärr istället för kanske 1-2 som var tänkt i början. Det blev 5.
Allt är klart och det är dags för att komma in i operation, jag följer med och lägger mig på operationsbordet. Ser de fixar med platsfiltar som ska skydda från bakterier och även att jag ska kunna se vad som händer med mig under operation.
Sedan fortsatte de då med att ge mig lokalbedövning vid bröstkorgen, där de skulle skära. Läkaren sa då till mig att han skulle börja och att jag skulle säga till om jag kände smärta. Första såret han öppnade var helt okej, kände bara att han lutade något mot min hud, och jag kunde känna blodet rinna ner längst mitt hals.
Andra och tredje såret blev värre då jag faktiskt kunde känna kniven skära i mig. så jag bad om att få mer bedövning (vilket inte heller är helt smärtfritt) sen gick det mesta bra tills läkaren säger "oj då" och han erkänner att han öppnat upp mig på ett ställe jag inte hade behövt få ett ärr. Men jag sa att det inte gör något - det är trots allt bara ytligt. och en sista händelse när läkaren sydde ihop sista såret. Jag var helt utan bedövning när han började, och då sa jag att han kunde fortsätta att köra eftersom det endast var några stygn till.
Det var väl egentligen hela händelsen. Måste dock säga att de gjorde ett utmärkt arbete, informerade mig jämt och gjorde att jag alltid kände mig trygg hos dem.
Nu några dagar senare är jag ganska öm kring hela bröstkorgen med mina 5 nya fina ärr.
Missa inte när jag skriver om när man bör berätta om sin sjukdom.
Jag var faktiskt inte alls nervös, mer lättad att få mitt problem försvinna. När jag väl kommit in till "väntrummet" (där jag skulle göra mig i ordning inför operation, byta till de fina "kläderna" man får ha på sig, hälla i sig världens äckligaste flytande lugnande medel jag någonsin druckit, etc.
Får veta av läkaren när han kommer för att förbereda inför ingreppet att han istället för att bara fixa den jag har på plats - hade han tänk ta bort den och istället ta in en ny på andra sidan. Vilket jag tyckte var helt okej, skadar mig inte alls. Några fler ärr blir det men jag bryr mig inte om sånt. Ärren på min kropp är endast ytliga och kunde inte bry mig om jag faktiskt får lite fler.
Så vi räknade med att få 3 nya ärr istället för kanske 1-2 som var tänkt i början. Det blev 5.
Allt är klart och det är dags för att komma in i operation, jag följer med och lägger mig på operationsbordet. Ser de fixar med platsfiltar som ska skydda från bakterier och även att jag ska kunna se vad som händer med mig under operation.
Sedan fortsatte de då med att ge mig lokalbedövning vid bröstkorgen, där de skulle skära. Läkaren sa då till mig att han skulle börja och att jag skulle säga till om jag kände smärta. Första såret han öppnade var helt okej, kände bara att han lutade något mot min hud, och jag kunde känna blodet rinna ner längst mitt hals.
Andra och tredje såret blev värre då jag faktiskt kunde känna kniven skära i mig. så jag bad om att få mer bedövning (vilket inte heller är helt smärtfritt) sen gick det mesta bra tills läkaren säger "oj då" och han erkänner att han öppnat upp mig på ett ställe jag inte hade behövt få ett ärr. Men jag sa att det inte gör något - det är trots allt bara ytligt. och en sista händelse när läkaren sydde ihop sista såret. Jag var helt utan bedövning när han började, och då sa jag att han kunde fortsätta att köra eftersom det endast var några stygn till.
Det var väl egentligen hela händelsen. Måste dock säga att de gjorde ett utmärkt arbete, informerade mig jämt och gjorde att jag alltid kände mig trygg hos dem.
Nu några dagar senare är jag ganska öm kring hela bröstkorgen med mina 5 nya fina ärr.
Missa inte när jag skriver om när man bör berätta om sin sjukdom.
Sköt om er.
Christopher